Bokköpandet är problematiskt

Jag tycker det är skitkul att köpa böcker. Det händer väldigt ofta att jag går till Myrorna och Emmaus. Det är skoj att ha en massa bra böcker. Men på senare tid har jag börjat inse att det måste finnas någon bättre anledning till att hela tiden köpa nytt, läsa, köpa nytt, läsa. Det är verkligen jättekul att gå igenom hyllorna och hoppas på att hitta någonting grymt. Men nu när jag är i flyttartagen för andra gången den här hösten/vintern har jag märkt att böcker jag köpte så sent som i somras inte längre är intressanta och därför lämnar jag tillbaka dem till Emmaus.

En del av dem får naturligtvis stå kvar i hyllorna. Vi snackar främst om Sture Dahlström, Jack Kerouac, Charles Bukowski och på senare tid även Sam J Lundwall, Ray Bradbury och Louis-Ferdinand Céline.

Jag antar att slutsatsen är att när man har läst ganska mycket böcker börjar man sakta inse att det inte går att spara på sig alla grejer man någonsin läst. Favoriterna räcker gott och väl. Är du en aktiv bokletare som köper nya böcker varje vecka kommer du också inse att det inte funkar att ha kvar allt. Går inte.

Därför är jag glad att det i min hylla sakta men säkert börjar växa fram en mindre, men så välsorterad, samling böcker med fina titlar, författarnamn och bokryggar som jag verkligen gillar att titta på.

Ännu ett dilemma för en bokidiot

Förut skrev jag lite om lässtressen, ni vet när man har en hög böcker man verkligen vill läsa men inte riktigt hinner göra det inom den tidsram man skulle vilja.

Problem nummer två kan man se som en naturlig följd på nummer ett. Läsa-arton-böcker-på-samma-gång-syndromet. Du vet, man köper en bok som är hur bra som helst och läser en tredjedel, men ett par dagar senare har man råkat köpa på sig en bok som verkar minst lika bra och därför måste man börja läsa den också. Det resulterar ofta i att den första boken blir liggandes, sedan den andra, sedan den tredje etc. Känner ni igen er?

Just nu läser jag 2666 av Roberto Bolaño, Elefanten av Slawomir Mrozek, Salamanderkriget av Karel Capek, Måndag börjar på lördag av bröderna Strugatskij och alldeles snart säkert Uppdrag i universum av Sam Lundwall.

Kände ni inte till problemet innan så gör ni det nu.

Roberto Bolaño & 2666

Notera att jag skrev följande när jag bara hade kommit runt 50 sidor in i boken. Nu har jag läst fyrahundra till men jag står väl ungefär kvar vid detta:

Jag har inte på långa vägar läst ut den här romanen än, men ändå vill jag skriva någonting om den. Runt hundra sidor in i boken fick jag för mig att jag faktiskt borde kunna motivera varför jag redan gillar den så mycket. Den är inte bara stor till höjd, tjocklek, satser och stycken utan också väldigt stor i orden. Det känns verkligen som om Bolaño lägger stor möda vid att formulera sig och uttrycka allt han kommer att tänka på när han skriver.

Mellanrummen mellan dialogerna är som oftast väldigt långa, men till skillnad från vissa andra (sämre skrivna) böcker tappar man inte bort sig bland orden. Ingen Läsa-utan-att-läsa här inte. För som jag skrev ovan pressar han verkligen ner ALLT i texten; vi får inte gå miste om någonting.

Och naturligtvis resulterar detta i att vi får lära känna bokens karaktärer väldigt väl. Nu har jag bara läst klart den första, kortaste, delen men jag kommer inte att glömma fransmannen, italienaren, engelskan och spanjoren.